”Världsinbördeskriget”

Inte sedan andra världskrigets slut befann sig sÃ¥ mÃ¥nga människor pÃ¥ flykt till följd av vÃ¥ldsamma fördrivningar som under 2013. Detta är den nedslÃ¥ende slutsatsen i en UNHCR-rapport som publicerades med anledning av världsflyktingdagen. Under det gÃ¥ngna Ã¥ret tvingades dagligen i genomsnitt 32 200 människor lämna sina boplatser pÃ¥ grund av ”konflikter eller förföljelser”. 2012 var siffran 23 400, under 2011 ”bara” 14 200.

Enligt FN:s officiella siffror fanns det 2013 allt som allt 51,2 miljoner flyktingar som hade fördrivits genom krig, inbördeskrig eller etniskt och religiöst motiverade terrorkampanjer. Jämfört med 2012 växte denna här av flyktingar, som till mer än 50 procent bestÃ¥r av minderÃ¥riga, med ytterligare sex miljoner förtvivlade människor. Den största delen av dessa utstötta människor bestÃ¥r enligt UNCHR av runt 33,3 miljoner inhemska flyktingar, som till följd av inbördeskrig tvingades fly till andra regioner inom sina mÃ¥nga gÃ¥nger sönderfallande stater. 16,7 miljoner människor tvingades emellertid att fly frÃ¥n sitt hemland. Dessutom räknade flyktingkommissionen 1,2 miljoner asylsökande runt om i världen.

Samtidigt anses tio miljoner flyktingar vara ”statslösa” till följd av det fortskridande sönderfallet av stater i det kapitalistiska världssystemets periferi och semiperiferi. Ursprungsländerna för dessa växande flyktingströmmar bestÃ¥r framför allt av stater i Nära och Mellersta Östern och Afrika som är ”misslyckade” eller i upplösning. Enligt UNHCR kommer 53 procent av alla flyktingar som hamnat utanför sina ursprungsländer frÃ¥n Afghanistan, Syrien och Somalia. De statliga förfallsprocesser som skakar den arabiska regionen Ã¥terspeglas även i de tillfälliga mÃ¥lländerna för dessa flyktingströmmar. 2013 uppehöll sig de flesta fördrivna i Pakistan (1,6 miljoner), Iran (857 000), Libanon (856 000), Jordanien (641 000) och Turkiet (609 000). I Libanon, där övergrepp frÃ¥n inhemska invÃ¥nare pÃ¥ syriska flyktingläger gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng rapporteras, är var femte invÃ¥nare en flykting. Enligt UNCHR kommer flyktingströmmarna i ”Mellanöstern och Nordafrika” inom ett Ã¥r att växa med totalt 64 procent.

De största flyktingströmmarna utlöstes emellertid av Centralafrikanska republikens sönderfall och de förnyade striderna pÃ¥ det poststatliga territorium som en gÃ¥ng var ”Demokratiska republiken Kongo”. I Centralafrikanska republiken tvingades omkring 800 000 inhemska flyktingar att fly frÃ¥n striderna och de ömsesidiga massakrerna mellan kristna och muslimska miliser. Dessutom flydde 88 000 centralafrikaner till grannländerna. I Demokratiska republiken Kongo gav en ny fas av det inbördeskrig som rasat i Ã¥rtionden upphov till en gigantisk inhemsk flyktingvÃ¥g av nästan en miljon människor. UNHCR rapporterade därutöver större flyktingrörelser i de av inbördeskrig söndrade staterna Mali och Sydsudan, liksom i den poststatliga enheten Somalia.

I termer av totala flyktingsiffror utgör sÃ¥ledes Central- och Östafrika (där flyktingrörelserna tilltog med 7,7 procent under 2013) och Nära  och Mellersta Östern, med sina respektive 2,6 miljoner fördrivna, de överlägset största – och i regel laglösa – ursprungsregionerna för de globalt växande flyktingströmmarna. Detta kan jämföras med Syd- och Nordamerika där antalet flyktingar ligger stabilt omkring 806 000.

Tvärtemot vad som görs gällande i de högerpopulistiska och högerextrema krafternas retorik är det just ”utvecklingsländer” i det kapitalistiska systemets periferi som bär huvudbördan av denna globala flyktingvÃ¥g. Enligt UNHCR konfronteras länder som Pakistan, Etiopien, Kenya, Tchad, Uganda och Sydsudan med enorma utmaningar sett i relation till deras bruttonationalprodukter. Dessa utmaningar stÃ¥r helt enkelt inte i proportion till de minimala allmosor som de fÃ¥tal flyktingar som exempelvis lyckas ta sig till Europa ges rätt till. 2013 tog omkring 86 procent av alla flyktingar sin tillflykt till utvecklingsländer. Detta är ”den högsta siffran pÃ¥ 22 Ã¥r”, konstaterar UNHCR allvarsamt.

Och EU:s flyktingpolitik kommer även i fortsättningen se till att sÃ¥ förblir fallet. Enligt en rapport i brittiska Guardian debatteras för närvarande i Bryssel inrättandet av ”upptagningscentrum” i Nordafrika och i Nära Östern. Av rapporten, som publicerades i början av juni, framgÃ¥r att Grekland och Italien under sina ordförandeskap kommer att pÃ¥skynda denna idé. Enligt Guardian är dessa idéer helt i linje med UNHCR:s förslag om att inrätta stora anläggningar för att ”hantera” flyktingar i transitstater som Egypten, Libyen eller Sudan. Syftet är att förhindra ”en kolossal humanitär katastrof” i Medelhavet, där ”hundratusentals människor” förbereder sig att resa norrut. Enligt denna plan ska flyktingarna samlas i gigantiska läger i arabländer som är repressiva eller där staten befinner sig i sönderfall. Bara försöken att korsa Medelhavet för att nÃ¥ Italien visar tydligt att flyktingströmmarna med riktning Europa, som ska täppas till med detta system, ökar enormt. Under de första fyra mÃ¥naderna 2013 räknade Frontex 3 362 sÃ¥dana försök; under samma period i Ã¥r lÃ¥g siffran redan pÃ¥ runt 42 000.

Dessutom väntas flyktingströmmarna öka ytterligare. UNHCR:s siffror inrymmer exempelvis inte de massiva fördrivningar som följer pÃ¥ stenÃ¥ldersislamisterna ISIS:s framfart i Irak. CNN rapporterade i mitten av juni att den sunnitiska resningen, och det fullständiga sammanbrottet av de statliga strukturerna i stora delar av Irak, har fördubblat ”flodvÃ¥gen” av irakiska inhemska flyktingar, som nu uppgÃ¥r till över 1,1 miljoner människor. Dessutom flyr hundratusentals irakier till Jordanien eller Kurdistan, dit redan ett mycket stort antal flyktingar har sökt sig undan det syriska inbördeskriget. Stora delar av Nära Östern tycks ha sjunkit ner i ett gränsöverskridande regionalt inbördeskrig, där de en gÃ¥ng stabila statsenheterna förvandlas till eroderande öar i ett hav av krig och anomi.

Flera av de länder som hittills burit huvudbördan av de ökande globala flyktingströmmarna, sÃ¥som Pakistan och Libanon, kännetecknas själva av statliga eroderingsprocesser och tilltagande inbördeskrigsliknande uppgörelser, sÃ¥ till den grad att ytterligare flyktingrörelser kan väntas pÃ¥ medellÃ¥ng sikt. Det kapitalistiska världssystemets dödskamp innebär att denna massa av förtvivlade och utstötta människor överhuvudtaget inte har annat val än att ta sin tillflykt till de fÃ¥tal centrum som ännu inte sjunkit ner i anomin. Det globalt växande flyktingeländet är en slutprodukt av kapitalets världskris. Kapitalet producerar en överflödig mänsklighet när det kollapsar till följd av sina inre och yttre motsättningar.

De allt större omrÃ¥den där inbördeskrigen sträcker sig över landsgränserna, där flyktingströmmarna drivs upp till ständigt nya rekordsiffror, Ã¥terfinns för det mesta i världsmarknadens perifera sammanbrottsregioner. I dessa regioner har ingen kapitalförmering ägt rum i nÃ¥gon nämnvärd utsträckning efter att ”catch up-moderniseringen” [nachholende Modernisierung] kollapsade under 1980- och 90-talet. Deras statsapparater, som utan skatteintäkter har förlorat sin finansiella bas, har övergÃ¥tt i en process av ”förvildning”. Produktionen av en här av arbetslösa föregick produktionen av det senkapitalistiska flyktingeländet. Denna här bestÃ¥r av människor som utsätts för världsmarknadens terror, trots att de inte har nÃ¥got att erbjuda pÃ¥ denna marknad. FrÃ¥n deras led rekryterar de ligor och miliser som förblindats av sammanbrottsideologier (islamism, högerextremism) sin växande skara anhängare.

Fler och fler människor ser sin nakna fysiska existens hotad, eftersom de inte längre kan reproducera sig genom att förmedlas med värdet – och eftersom inget alternativt reproduktionssätt stÃ¥r till förfogande. De inbördeskrigsliknande konflikterna bildar sÃ¥ledes en del i ett ”världsinbördeskrig” (Robert Kurz), som utgör det kapitalistiska världssystemets slutliga förfallsstadium. Kurz förutspÃ¥dde 2008 att de tillspetsade systemmotsättningarna skulle driva det kapitalistiska världssystemet till en irrationell ”flykt framÃ¥t” och in i ett nytt världskrig [1] – samtidigt som det pÃ¥ ”globaliseringens utvecklingsnivå” inte längre kan handla om ett krig mellan nationellt-imperiella maktblock som syftar till en ”ny uppdelning av världen”: ”Man mÃ¥ste snarare tala om ett nytt slags världsinbördeskrig, sÃ¥ som det redan har antytts i de ‘statsupphävande’ krigen om världsordningen som ägt rum sedan Sovjetunionens undergÃ¥ng. Kanske var dessa krig bara förebud.”

Omedvetet kämpar världsinbördeskrigets aktörer om en ny, postkapitalistisk form av församhälleligande. Den vänsterorienterade sociologen och världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein sÃ¥g världssystemet inträda i en sammanbrottsfas redan i början av 2000-talet: efter en femhundraÃ¥rig utvecklingsperiod stöter det mot sin utvecklingspotentials skrankor och gÃ¥r under till följd av sina eskalerande motsättningar. Enligt Wallerstein träder systemet nu in i en fas av kaotisk omvälvning, samtidigt som det inte gÃ¥r att förutspÃ¥ riktningen hos eller utgÃ¥ngen av denna process: ”Vi lever i en övergÃ¥ngsfas mellan vÃ¥rt existerande världssystem, den kapitalistiska ekonomin, och ett annat eller flera andra system. Vi vet inte om detta system kommer att vara bättre eller sämre. Detta vet vi först när vi har kommit dit, nÃ¥got som eventuellt kan dröja ytterligare 50 Ã¥r. Vi vet dock att denna övergÃ¥ngsperiod kommer att vara svÃ¥r för alla som lever under den. … Det kommer att vara en tid av konflikter och avsevärda störningar.” Men samtidigt erbjuder uppbrytandet av fossiliserade samhälleliga strukturer handlingsutrymme för ett medvetet emancipatoriskt övervinnande av den kollapsande kapitalregimen; ett övervinnande som skulle förhindra ett nedstörtande i det barbari som redan avtecknar sig i periferin. Den samtida världshistoriska övergÃ¥ngsperioden är ”en tid … i vilken den fria viljan stegras till sin högsta nivÃ¥.” Detta innebär, enligt Wallerstein, ”att varje individuell eller kollektiv handling kommer att ha en större inverkan pÃ¥ nybyggandet av framtiden än under normala tider, alltsÃ¥ medan ett historiskt system fortsätter att utvecklas”.[2]

Översättning frÃ¥n tyskan Nils Järvinen

—

1. Robert Kurz, ”Weltmacht und Weltgeld: Die ökonomische Funktion der US-Militärmaschine im globalen Kapitalismus und die Hintergründe der neuen Finanzkrise”, Widerspruch #53, 2008.

2. Immanuel Wallerstein, Utopistik, Wien 2002, s. 43.

Link: http://kkritik.org/blogg/?p=457